Äntligen var det dags för herrarnas Super-G i Beaver Creak, USA. 

På startlinjen fanns alla superstjärnor och ett namn som enligt läkarna aldrig skulle finnas där på startlistan som fick ligga på komentatorenas skrivbord en dag längre än väntat. Det namnet var Aksel Lund Svindal. Norrmanen som i somras drog av hälsenan när han och hans kära landslagsvänner spelade lite gammal hederlig fotboll som avkoppling ifrån sommarträningen. Ingen läkare trodde att han kunde stå på skidor tills i mars (enligt inte helt pålitliga källor) men där stog han, på startlinjen inför Super-G i VM 2015. Och att han slutar topp 10 är bara en bonus. 

Jag lovade två mirakel. Det första, en beslutsamhet och en mirakelkropp med helande effekter. Det andra, ett lyckosamt åk eller kan det vara en övernaturlig kraft som ville honom väl? 

Innan loppet startade var det ingen, iallafall inte jag eller min familj, som viste vem den där kanadensaren var. Nu är han en nybliven VM-medaljör i Super-G och hans namn är Dustin Cook. Den okända åkaren fick Anja Persson och Björn Fagerlind att häpna. Och det fick mig att vakna. Efterråt berättar han själv att han inte var förvånad. Han säger mer eller mindre att tvåan som lyste stark och klar på tavlan i målfållan var impresivt vad han hade tänkt sig.

Om det var tur eller skicklighet som gjorde att han fick den där silvrmedaljen runt halsen låter jag vara osagt. Men det jag kan säga är att nå framgång är enkelt; det är ju bara tro på sig själv att man ska lyckas så kommer man göra det till slut.

Eller?